Konsten att leva med ångest & sig själv

Jo för visst är det en konst alltid, att inte bara behöva leva med sig själv utan att dessutom komplicera det hela ytterligare med ångest och depression.

Hotet inifrån

Det finns flera bakomliggande orsaker till att jag har utvecklat både ångest och depression, orsaker som jag idag inte är redo att offentliggöra, dels för att jag är för sårbar men även av hänsyn till inblandade som "inte vill vara inblandade". Stundtals när jag fylls av bitterhet över orättvisor eller tillfällig hämndlystnad så vill jag bara vräka ur mig allt och hoppas på någon slags tillfredsställelse, men vad gör jag om den efterlängtade tillfredsställelsen och känslan av bekräftelse uteblir? Skulle det verkligen vara värt att dra upp gamla sår och trauman som andra inblandade kanske redan har bearbetat och släppt bara för att JAG inte har hunnit dit ännu?

När huvudet talar så är rätt väg att använda överlevnadsinstinkten "förträngning", men erfarenheten har lärt att det är en ytterst primitiv lösning och när det gäller livsomvälvande händelser så hinner de med tiden ifatt en, oavsett hur mycket man glömmer dem. För någonstans jobbar en mekanism oavbrutet för att hålla detta onda gömt och glömt. Dygnet runt, år efter år utvecklas strategier och tekniker låt oss kalla dem "spelregler" för att kunna delta i vardagen och livets måsten utan att behöva kollapsa av tyngden av det förflutna. Med tiden har vi så många spelregler och begränsningar att de börjar inkräkta på varandra, det uppstår konflikter i det som vi nu vant oss vid som trygghetens ramar. Det är nu det händer, det är nu det där onda slipper ut, det där som varit fördolt så länge att vi vissa gånger knappt minns vad det var för något.

Utan att vi hinner tänka särskilt mycket börjar nya mekanismer automatiskt försöka laga läckaget, dessa nya kroppsliga reaktioner var och är i mitt fall; svimningar, näsblod, magont, kräkningar och diarréer, frossa, skälvande händer och knän, hackande tänder, jag tappar avståndsbedömningen och kan gå in i väggar/dörrkarmar istället för att som alla andra gånger kliva rakt igenom dörröppningen, samma problem när jag möter folk ute - jag går in i dem istället för att väja undan, missar trappsteg och är nära att falla, framförallt så blir jag otroligt instabil känslomässigt och tårarna forsar utan att jag kan säga en direkt orsak till varför... Allt detta går från noll till hundra på ett fåtal sekunder, det känns som ett överfall, ursinnigt, obarmhärtigt, plötsligt och utan förvarning. Och till synes helt j*vla meningslöst.

När panikångesten kommer är inte jag längre en tänkande människa, jag är endast ett djur med reaktioner, ett djur styrt av sin mest grundläggande och primitiva strategi - FLY! Men vart tar man vägen när hotet kommer inifrån? Vad gör man när det man vill fly ifrån följer med dig vart du än går?


 "Stå över ett kast"



-Lär dig leva med det!

Det är rådet man får. Det är den nya spelregeln jag tvingas ta hänsyn till. Det är mitt livs spels "Stå över ett kast!"

Min första reaktion var att bekämpa denna nya, dumma, sätta-käppar-i-hjulet-regel, jag tänkte minsann inte låta detta så kallade panikångest förstöra för mig, hålla mig tillbaka. Istället för att vika mig efter denna enda dumma regel så utvecklade jag nya strategier för att undslippa situationer då ångesten tog befälet över min kropp, ja för oftast så lider jag av de kroppsliga reaktionerna, psykiskt har jag sedan jag var liten programmerat min person till att vara mer envis, ha mer vilja och framförallt ha mer rätt att bestämma över mitt liv än vad någon annan än mindre ångesten någonsin ska få säga till om!

Man gör det man "ska"

En av mina nya strategier införlivades för ca 5 år sedan, jag så gott som slutade äta på arbetstid. HA! Där fick du ångest! Försök få mig att kräkas på tom mage, försök hålla mig inlåst på toa i timmar på tom mage! För fem år sedan sov jag ofta på jobbet, det ingick i jobbet, man arbetade ett pass, hade uppehåll över natten på annan ort och gick på ett nytt pass dagen därpå, vilket innebar att jag mycket ofta (minst en gång i veckan) inte åt någonting på ett dygn eller mer, beroende på längden på passen. Efter ca 6 månader gav det enorma bieffekter, dels så var jag trött och ledsen och grät ofta, hår och naglar var i sämre skick än tidigare men framförallt så hade jag mer problem med magen än tidigare, så fort jag stoppade någonting i mig blev jag sjuk. Nu i efterhand ser jag sambanden och utvecklingen, men där och då så gjorde jag bara vad som förväntades av mig, jag gjorde det som krävdes för att jag skulle kunna sköta mitt jobb, tjäna mina pengar till mat och hyra.

"Masken"

En annan strategi, som jag visserligen hållit på med länge men som fördjupades under det året var "masken". Aldrig hade det väl varit viktigare för mig att se till att allt SÅG bra ut. För er som inte känt mig så länge så vill jag poängtera förändringen från sportig, osminkad, tuff och stark, gjorde värnplikt och därefter jobb inom försvaret 2005-2006, till att alltid ha kläderna och håret iordning, sminket på, en glad leende mun och glittrande ögon - detta var min arbetsmask, och under flera år som följde så lämnade jag knappt hemmet utan den. Masken blev mitt skydd. År 2008 bytte jag jobb, min rutin blev än mer symboliskt, sminka iordning sig, sätta upp håret och dra på uniformen inför jobb - det var inte längre jag, jag var en roll, och den sårbara och sjuka Sofia jag bar på var väl skyddad där inne och hon var min hemlighet, så länge hon var hemlig och så länge masken höll så skulle hon vara skyddad.

Isoleringen

Jag vet inte när denna strategi övergick från att vara ett välbehövligt skydd till att bli en hämmande isolering. Men det var vad som hände. Jag slutade träffa vänner och undvek att lämna mitt hem överhuvudtaget förutom när jag skulle till jobbet. Det blev helt enkelt för ansträngande att sätta på masken varje gång och att sedan behöva upprätthålla den kändes övermäktigt. På jobbet var jag dessutom skyddad bakom min roll, min arbetsbeskrivning och jag hade frihet att ändra min offentliga person hur drastiskt som helst utan att det skulle väcka frågor - ingen kände mig ju, ingen märkte när något var "fel".

Jag drog mig undan känslomässigt, min roll på jobb var visserligen nyanserad och engagerad, trevlig, utåtriktad, vänlig, uppmärksam och villig att lösa alla situationer och problem, men mina privata känslor förtrycktes med all envishet och vilja jag kunde uppbåda. Mina relationer till människor jag kände var nära att lösas upp, jag ville inte träffa någon, ville inte visa i vilket dåligt skick jag var och trodde inte jag skulle kunna dölja om vi träffades, så jag isolerade mig. Hälsade sällan på familjen som bor 50 mil bort. Personer på nya jobbet som skulle kunnat bli mina nya vänner möttes av viss kyla och avståndstagande, aldrig otrevlig men tydlig nog för att inte leda till mer än just arbetsmässigt samarbete. Ju mer jag isolerade mig desto sämre mådde jag, eller isolerade jag mig på grund av att jag mådde sämre? Jag vet inte. Men till slut hade jag även frusit ut min dåvarande sambo och vi separerade, vi hade mer emot oss än min ångest, inte minst omognad men det är en annan icke offentlig historia ;-)

Poängen jag vill komma till är iallafall att ångesten spridit sig och inte längre handlade enbart om mig utan den gick även ut över mina relationer. Alla dessa separationer, lyfte en långtgående depression till ytan och tillsammans med en överväldigande ångest började sjukskrivningarna som förvärrades av ekonomisk stress när jag nu stod ensam med en alltför dyr lägenhet och skulder.


Ryggen fri

Så långt tillbaka jag kan minnas så har det varit enormt viktigt för mig att prestera. Den som är duktig, som lyckas, som presterar måste väl ha ryggen fri? Mycket som jag gör handlar om just det, att ha ryggen fri. Jag vill inte att någon ska ha anledning att anklaga mig igen, lägga skuld på mig för saker jag inte kunnat förutse eller kan påverka i efterhand. 

 Självförtroende vs Självkänsla

Genom att prestera har jag byggt upp en rik bank av erfarenheter, bevis på vad jag kan och självförtroende till att veta att jag klarar ALLT om jag måste. Om det gäller liv eller död, eller om det gäller att ha "ryggen fri" så kan man lita på min förmåga. Då kan jag luta mig mot en yrkesroll eller ett av erfarenhetsbankens kassafack.

Men det är en helt annan sak om vi pratar självkänsla. Här bor tvivel, misslyckanden, tillkortakommanden och en svart självbild. Här är förmågan mycket låg och erfarenheten är ett skadat barns. Rädslan att bli avvisad är inte obefogad för det är sådant som hänt mig när jag var barn och som satt sina vidriga spår i min person och som visat sig mycket svår att arbeta bort. Min självkänsla är undernärd och förtryckt och här har jag gömt alla de delar som varit icke önskvärda.

Mitt självförtroende och min självkänsla befinner sig så långt ifrån varandra i utveckling att de mycket väl skulle kunna tillhöra två olika människor. 

Och hur mycket jag än presterar, hur duktig jag än är så tycks det inte vara tillräckligt. Inte för mig. Vad är det då som gör att jag är så hård mot mig själv? Varför fortsätter jag straffa mig själv för saker som vi nu bestämt att jag omöjligt kan lastas för? Varför kan jag inte bara sluta med sådana destruktiva tankar? Varför känner jag ett behov av att fortsätta bevisa saker trots att det riskerar att stressa mig sönder och samman?

Skuld & Skam

I 20 år har jag känt skuld och skam. I 20 år har jag gång på gång lastat mig själv både för gamla och nya händelser, jag kallar det händelser när jag skriver men inombords är det misslyckande jag känner. Utåt sett är det inte många som kan föreställa sig vilken misslyckad varelse som bor i min kropp, jag ser ju så frisk ut, så pigg och är så optimistisk och driven. Javisst är jag driven, driven av min envishet och den håller masken uppe, för trots att det är fruktansvärt jobbigt att känna sig så misslyckad så vore det ännu värre om andra kunde SE det! Eller?

De senaste månaderna har jag börjat öppna upp mig och berätta om saker som varit, saker som är och saker med oviss utgång som upptar mina tankar och stundtals förlamar mig känslomässigt. Och vet ni vad? Det är ytterst få som reagerat negativt. Här har jag alltså gått omkring och kämpat med saker på egen hand i så många år i tron att folk skulle ta avstånd, frysa ut, håna eller anklaga. Men det har visat sig att jag är både respekterad och omtyckt, och hör och häpna inte bara för de saker jag presterar utan för att jag är jag!

När jag läser sista meningen jag skrivit så ryser jag. Den ger mig blandade känslor. Å ena sidan värmer den enormt, för jag kunde väl aldrig tro att det som står där kan vara på riktigt. Å andra sidan så skrämmer den mig lite, den känns ful, som om jag inte borde få skriva den, som om det är osmakligt att framhäva sig på det sättet. Känslorna den ger mig manar fram tårarna och de trillar över mina kinder, för åh vad jag önskar att det är sant. Åh, vad jag behöver erkännande, bekräftelse och framförallt så önskar jag att jag vågade ta det till mig. Jag läser det igen och bestämmer mig för att det ska stå där tills jag känner att jag förtjänar det och inte längre behöver de orden för att inse att jag har ett värde.

Dressed for success (2014-12-08)

Dressed for success och ångesten som sjuder under ytan ska bjudas på en riktig åktur idag.
Jag är inte ångest, ångesten är inte mitt liv längre, från och med idag må ångesten vara en del av mig och en del av mitt liv men liksom alla andra delar så är det dags för den att lära sig hänga med i svängarna!

Och ni som tänker "Hon ser inte ut att må dåligt, hon vet inte vad ångest är!" Så kan jag medde...la att det är NI som inte har en aning. Verkligen ingen aning. Jag har spelat den friska och starka varje dag, varje timme, varje minut utåt i över 20 år, vilket gör mig till något av en expert på området "Se ut som om allt är bra", gör om det och återkom gärna sedan så ska vi ha en pratstund och dela en fika.
<3 alla ni därute som kämpar!


Dalgången (2015-02-04)

Psykisk ohälsa är som cancer på själen, den slår ner i vem som helst, skiter fullständigt i vem du är, vart du kommer ifrån eller vart du vill. Har du tur så överlever du, men kampen är stenhård och du kommer aldrig bli densamma efteråt.
Jag försöker skapa en snällare värld, genom min kreativitet. Jag försöker dela den med andra. Och jag är övertygad om att den är min räddning, och andras. Inget botemedel, men en räddning och en energikälla och ett hopp på resan.
Men mörkret är stort och starkt och överväldigande. Skrämmande. Jag har länge vandrat i mörkret och i dess gränsmarker, starkt och stolt och full av övertygelse har jag burit min egen fackla och lyst upp vägen, men nu är jag så rädd. Rädd eftersom min fackla numera endast är en svag låga som flämtar till ibland, och jag är såå rädd att den ska slockna helt och att jag ska få vandra resten av vägen ensam, omgiven av mörker.
Hur länge dröjer det innan de jag älskar inte orkar med mig längre? För Vem fan kan leva såhär?!

Målmedvetenhet (2015-03-12)



Livet är fyllt av toppar och dalar. Jag delade för ett tag sedan med mig utav en av mina senaste dalgångar som jag kallar det. Det är svårt vissa gånger men jag försöker verkligen att även i de mörkaste stunder, när stigningen uppåt verkar helt hopplös, att aldrig tappa fokus på toppen. Att blicka uppåt emellanåt för att inte tappa orienteringen. För till toppen, det är dit jag ska.

Jag sänker huvudet och låter varenda muskel i kroppen jobba, som en arbetshäst stretar jag vidare i den tuffa terrängen med regnet piskande vilket gör vägen lerig, förrädisk och hal, vinden vinande i öronen och dess starka vindbyar som hotar att knuffa mig nedför slänten på vägen uppåt. Emellanåt tittar solen fram, vinden mojnar och jag passar på att vila en kort stund, se på utsikten, se tillbaka på vägen som tillryggalagts såhär långt och försöker bedöma avståndet som är kvar till nästa mål. 

Det må ta den tid det tar, jag kanske inte är i så god form eller lika utrustad eller har samma medfödda förmågor som andra, det gör i vissa avseenden min resa längre, svårare, hårdare, men inte mindre värd. Tvärtom, ju högre pris vi betalat för något, ju mer vi gett av oss själva för att uppnå något desto större aktning och värde borde det få. 

Och där och då händer det. Där och då går det uppför mig. Att målen vi sätter upp inte är poängen med kampen, kämpandet i livet. Målen är endast milstolpar, eftertraktade därför att vi där ger oss själva utrymme för en stunds vila, en stunds stolthet, kanske till och med firande. Men poängen med alltsammans det är vägen dit, det är resan som är det verkliga målet, den verkliga vinsten i form av kunskap, insikt och erfarenhet, det är dessa saker vi sedan ska bära med oss resten av livet, det är dessa saker vi ska känna stolthet över. 

Så istället för att skämmas över svårigheterna med hindren på vägen, stånga mig blodig i kampen att komma vidare, så tar jag mig friheten att ge mig hän åt allt som sker. Det goda, det onda, det glada, det sorgsna, det lätta, det svåra. Allt det där har något att tillföra i mitt liv, i min utveckling. Men bara om jag är stark nog att lyssna. Stark därför att det är så mycket lättare att bara lyssna till det som är fint och tvinga undan det jobbiga. Starkare därför att ju längre jag flyr desto tuffare blir striden när allt ska bearbetas och tacklas på en och samma gång. Starkast därför att när jag möter mörkret så inser jag att det finns ljus trots allt. Det ljuset är jag själv och när jag vågar tro på mig själv, stå upp för mig själv, så växer jag <3


HeartBroken (2015-07-19)

Today I am giving up my broken heart for the benefit of healing my spirit.
This is just a tip of an iceberg but I have had enough. This is me putting my foot down. I won´t take part in your sick games anymore. No more tears for you. Want to be a part of my life? Then stay put or stay out. From now on there will be only happy tears for me <3



You broke my heart into a thousand pieces.
At first it seemed like as if the heart would manage to heal and grow back strong again. Abused, both body and soul, I still wake up crying and screaming from nightmares, voices echoing in my head telling me I am a terrible, worthless human being. Decades of your tough words has gotten tattooed onto every little part of that former heart. Your impossible demands, rules changing like the weather  and your judgemental ways glued these parts together, only not to mend the heart but building up a centerpiece of ice in it's place.
Like a leaf upon the waves of a perfect storm, my heart was raised and sometimes got lost in a battlefield. Always getting punished for not doing things right, or not being good enough, or reading your mind properly, sometimes just used as a punching bag when you couldn't handle yourself. Time after time you smashed that centerpiece of ice, leaving all the parts on the ground.
Face down, I was pusched, kicked, yelled at and dragged through the wreckage. Eventually I started to do this myself. Well taught on how to pick up those sharp pieces of anger, frustration and hate and use them to cut myself, bleeding my soul out of anxiety.
For the longest time I have been trying to understand your "actions of love" and forgive the shortcoming. 
Today I am able to forgive you my broken heart. In fact I would like to give it to you as a gift. So there you have it! It's yours, finally. Why don't you play puzzle with it, you could touch the pieces, feel the scars with your fingertips, read the tattooed messages and relive the memories. Hope you enyoj it.
I have planted a special garden, a place where you are welcome to visit me. There is a sign telling one simple rule for this garden: NO SMASHING! Don't destroy my flowers, don't dig up my lawn, don't ruin the fences or try to overstep the boundaries. Cause if you do, you will learn that people who can not stay put in this place of respect will be forced to stay out.
Because sadly, I may never forgive how you broken my spirit.
 


Levande historia, fortsättning följer....
 











6 kommentarer:

  1. Tack för att du skriver och berättar detta. Jag har också haft en del från barndomen att jobba med, även om du haft det mycket värre. Men att formulera sig och att skapa är två vägar till helande. Jag önskar dig allt gott i ditt fortsatta liv. Och tackar så mycket för fint mobilskal som kom idag :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jörgen för dina ord. Jag är ledsen att du haft svårigheter men samtidigt så är det skönt att hitta någon som förstår och jag är glad och tacksam över att du läst och att du tagit dig tid att skriva kommentar här <3

      Radera
  2. Du är helt underbar Sofia <3 vilken styrka o vilket mod. Sträck på dig o känn dig stolt. Kramar i massor

    SvaraRadera
  3. Du duktiga, kreativa, kunniga o modiga unga kvinna! Måtte du snart hitta både självkänsla o självförtroende o förmågan att ta till dej att det är Du som är den kvinnan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett steg i taget och till slut är man där <3 Tack Tina!

      Radera