Psykisk ohälsa är som cancer på själen, den slår ner i vem som helst, skiter fullständigt i vem du är, vart du kommer ifrån eller vart du vill. Har du tur så överlever du, men kampen är stenhård och du kommer aldrig bli densamma efteråt.
Jag försöker skapa en snällare värld, genom min kreativitet. Jag försöker dela den med andra. Och jag är övertygad om att den är min räddning, och andras. Inget botemedel, men en räddning och en energikälla och ett hopp på resan.
Men mörkret är stort och starkt och överväldigande. Skrämmande. Jag har länge vandrat i mörkret och i dess gränsmarker, starkt och stolt och full av övertygelse har jag burit min egen fackla och lyst upp vägen, men nu är jag så rädd. Rädd eftersom min fackla numera endast är en svag låga som flämtar till ibland, och jag är såå rädd att den ska slockna helt och att jag ska få vandra resten av vägen ensam, omgiven av mörker.
Hur länge dröjer det innan de jag älskar inte orkar med mig längre? För Vem fan kan leva såhär?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar