Målmedvetenhet

Livet är fyllt av toppar och dalar. Jag delade för ett tag sedan med mig utav en av mina senaste dalgångar som jag kallar det. Det är svårt vissa gånger men jag försöker verkligen att även i de mörkaste stunder, när stigningen uppåt verkar helt hopplös, att aldrig tappa fokus på toppen. Att blicka uppåt emellanåt för att inte tappa orienteringen. För till toppen, det är dit jag ska.

Jag sänker huvudet och låter varenda muskel i kroppen jobba, som en arbetshäst stretar jag vidare i den tuffa terrängen med regnet piskande vilket gör vägen lerig och förrädiskt hal. Vinden viner i öronen och dess starka vindbyar hotar att knuffa mig nedför slänten på vägen uppåt. Emellanåt tittar solen fram, vinden mojnar och jag passar på att vila en kort stund, se på utsikten, se tillbaka på vägen som tillryggalagts såhär långt och försöker bedöma avståndet som är kvar till nästa mål. 

Det må ta den tid det tar, jag kanske inte är i så god form eller lika utrustad eller har samma medfödda förmågor som andra, det gör i vissa avseenden min resa längre, svårare, hårdare, men inte mindre värd. Tvärtom, ju högre pris vi betalat för något, ju mer vi gett av oss själva för att uppnå något desto större aktning och värde borde det få. 

Och där och då händer det. Där och då går det uppför mig. Att målen vi sätter upp inte är poängen med kampen, kämpandet i livet. Målen är endast milstolpar, eftertraktade därför att vi där ger oss själva utrymme för en stunds vila, en stunds stolthet, kanske till och med firande. Men poängen med alltsammans det är vägen dit, det är resan som är det verkliga målet, den verkliga vinsten i form av kunskap, insikt och erfarenhet, det är dessa saker vi sedan ska bära med oss resten av livet, det är dessa saker vi ska känna stolthet över. 

Så istället för att skämmas över svårigheterna med hindren på vägen, stånga mig blodig i kampen att komma vidare, så tar jag mig friheten att ge mig hän åt allt som sker. Det goda, det onda, det glada, det sorgsna, det lätta, det svåra. Allt det där har något att tillföra i mitt liv, i min utveckling. Men bara om jag är stark nog att lyssna. Stark därför att det är så mycket lättare att bara lyssna till det som är fint och tvinga undan det jobbiga. Starkare därför att ju längre jag flyr desto tuffare blir striden när allt ska bearbetas och tacklas på en och samma gång. Starkast därför att när jag möter mörkret så inser jag att det finns ljus trots allt. Det ljuset är jag själv och när jag vågar tro på mig själv, stå upp för mig själv, så växer jag <3